Dets ägs att Nomaderna förr i tiden tuggade frukterna från Arabicaplantan. Själva rostningsförfarandet har vi tydligen herdepojken Kaldi att tacka för. Efter att hans getter blivit alldeles uppskruvade efter att ha ätit av en kaffebuske, gick han med en bit kaffebuske som getterna hade ätit av till några munkarna för att be om råd. Utan att munkarna kommit fram till något kastade de busken i elden. Då blev de mycket entusiastiska över doften från de rostade kaffebönorna.

Mockans Mecka från år 1500 var just Mecka. Och alla pilgrimer spred nyheten om Arabicabusken med övertygelse. Särskilt eftersom vinet, rusets broder, var förbjudet för muslimerna. På så vis spreds  Arabicabusken på olika håll, såsom Anatolien, Syrien, Egypten, Damaskus och Aleppo. Särskilt i Jemen, där Arabicabusken odlades i terrasser och sedan fann vägen till Europa.

Efter att humanistiska doktorer nämnt kaffet för första gången, sjönk vetskapen om drycken i villervallan under de europeiska religionskrigen. Kaffet dök upp först under fredliga tider som en dryck för rika människor drack vid sidan om sitt te och choklad. På denna tid påven Clemens VIII tvungen att ta kaffet i försvar, eftersom man hotade att förbjuda det som en muslimsk trolldryck.

Sedan länge var Bremen Tysklands kaffehuvudstad. Här öppnade 1673 det Tysklands första kaffehuset och ända till idag präglar staden av kaffe. Flertalet stora och små rosterier har samlats i denna stad.

Arabica som dryck vann mark i Europa. Portugiser och holländare spred växten över hela världen, ofta på så äventyrliga vägar som Gabriel Mathieu de Clieus gjprde 1723. Kaptenen byggde ett växthus i glas åt sin kaffeplanta inför färden till Martinique. På den svåra resan delade han sin sista vattenranson med den späda plantan. Och han lyckades. Idag finns det direkta avkomlingar i bland annat Jamaika, Mexiko och Filippinerna.